Trettondagsafton recension NLT

Trettondagsafton på gränsen till fars

NÖJE/KULTUR

PUBLICERAD: 2019-06-27

Huvudrollsinnehavaren Frida Bergman som Andreas Blek af Nosen och Lotta Wendin som Tobias Rap.

RECENSION: I onsdags var det premiär på Esplanadteaterns sommarföreställning i teaterladan i Närebo. Man har tagit sig an ett riktigt stort och svårt, men framför allt roligt smörgåsbord av teatermöjligheter, William Shakespeares Trettondagsafton.

Omöjligt för en amatörteatergrupp? Inte för Esplanadteatern! Friskt vågat och hälften vunnet heter det. Så sant som det är sagt i det här fallet. De gör den på sitt sätt utifrån sina förutsättningar. Och det blir en mysig och underhållande kväll.

Och med Esplanadteatern känns det som det är i gamla goda vänners lag, och sånt bidrar till god stämning och goda teaterförutsättningar.

Trettondagsafton är en komedi. I Esplanadteatern spelas den på farsens gräns. Man tar fasta på det skrattbara helt enkelt. Shakespeare vet att skapa situationskomik och Esplanadteaterns ensemble är inte sena eller nödbedda att ta vara på varje tillfälle.

Felicia Andersson som Olivia, en riktig sagoprinsessa.

De spelar, och spelar över, så det står härliga till. Och det är nog enda chansen att få den här pjäsen att fungera som som så lättsam och tokrolig sommarteater som den gör här. För här kan var och en av skådespelarna göra sin galna krumelur av de märkliga personerna.

Och pjäsen är full av förvecklingar, förklädnader, förväxlingar där alla älskar och älskar. Men de älskar fel person till att börja med. Och vi i publiken älskar att se dem på scenen missförstå och göra bort sig å det gruvligaste. Poängen är att vi förstår det uppenbara de inte förstår. Och vi får skratta av oss om dumma könsroller där kvinnorna behandlas som dumma, men är de smartaste.

Det handlar också om missunnsamhet, intolerans och egenkärlek, trista egenskaper som vi slipper ta på allvar utan garvar järnet åt. Det är alltid både kul och upplyftande att se de uppblåsta och fisförnäma avslöjas i all sin löjlighet.

Regissören Gabriella Jakobsson har gjort ett bra jobb. Pjäsen funkar fint i ett högt tempo. Och hon hittar nåt kul att lyfta fram även hos dom som inte är klara för Dramaten än.Och det är det som är Esplanadteaterns beundransvärda kännemärke. Hela laget gör alltid en bra match. Och laganda och spelglädje är ett vinnande koncept.

Frida Bergman, Eva-Lotta Hallbäck och Lotta Wendin.

Några är särskilt bra i den här föreställningen. Den omöjligaste uppgiften har Frida Bergman som spelar Andreas Blek av nosen. Den har vi sett på tv med genier som Per Oskarsson och Peter Dalle. Men Frida kämpar verkligen på med sin omöjlige gubbe och vi får många skratt på vägen. Man har en gediget bra skådespelare i Johan Rundkvist.

Han gör sin omöjligt självupptagna figur möjlig. Och tragisk. Och rolig förstås. Maria Hassel har en naturlighet i sitt spel och en självklar scennärvaro som fungerar och imponerar. Och vilken fin förvandling från bortskämd överklassare till förälskad upp över öronen Frida Bergman gestaltar. Och, och, och…

Vill ni både se en klassiker som hållit i 400 år och håller än och ha en närodlad och rolig teaterkväll rekommenderar jag Esplanadteaterns Trettondagsafton.